fredag 7 februari 2014

R.I.P Animo

Här om dagen frågade min kompis om råd, för hur jag kom över då Djobi dog. Min kompis "hyres/ sköt-ponny" blev bort tagen här för nån dag sedan och som vän, ville jag ju förstås hjälpa henne. Det ända jag kommer ihåg från då Djobi gick bort, var att jag skulle vara ensam hemma det veckoslutet. Mamma hade låtit bli att berätta att det var just idag Djobi skulle få börja galoppera på de evigt gröna ängarna. Då jag om till stallet den dagen var allting som vanligt för mig. Jag var ensam i stallet, fixade klart Elton och red ut med honom. Då jag kom tillbaka hade det kommit några fler personer till stallet. Efter att jag fixat undan Elton blev och pratade med dem. Då sa ena något i stil med "Kommer du sakna Djobi?" Jag måste ha sett ut som ett frågetecken, för hon fortsatte med "Min man var och hjälpa till att gräva gropen." Jag visste att hon skulle tas bort, men varken när eller var. Jag var ju ganska långt klar i stallet, så jag packade mina saker och satte mig på mopon och körde hem.

På vägen hem vek jag in via S-market och köpte en Ben and Jerrys halvliters burk, en chipspåse och två påsar godis. Dit for alla pengar jag hade fått till mat åt mig för helgen, men jag orkade inte tänka på sånt då.
Jag åkte hem och såg på nästan alla täckande filmer jag kunde hitta i vårt hus, samtidigt som jag åt allting jag hade köpt. Jag fick en ordentlig sockerchock, den kvällen.

Nästa dag var jag tvungen att fara till stallet, då jag skulle rida Elton igen. Jag gjorde det som jag älskade mest att göra. Jag red ut på åkern utan sadel och njöt av att min egna ponny fortfarande var med mig, fortfarande var till mitt förfogande. Stallet kändes tomt, men jag kommer inte ihåg att jag skulle ha gråtit då. Jag kommer ihåg att jag undvek alla i stallet och svarade sällan då nån skickade t.ex. "tar del av sorgen" eller "Hoppas du klarar det, kämpa!". Det fick mig bara att gråta igen.

Som ni kanske märker, så är jag inte den bästa på att behandla sorg. Jag försökte mitt bästa, och klarade mig ganska bra ur det. Men jag hoppas ni är bättre på det.

R.I.P Animo (1987- 2014)

Jag på Aimo (ca. 2008)



Ida och Aimo, julafton 2012


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar